Doktor Glas i Skara – ett levande rum för tidlös moral och mänsklig längtan
När Doktor Glas spelades i Skara den 18 och 19 oktober möttes publiken av en sällsynt koncentrerad teaterupplevelse. Hjalmar Söderbergs roman har bearbetats av Christian Månsson, som även själv står ensam på scenen – men knappast ensam i uttrycket. Under Johan Samuelssons lyhörda regi förvandlas scenen till ett levande rum, där varje gest, varje tonläge och varje paus bär berättelsen framåt.
Månsson lyckas, med små och precisa medel, låta de övriga personerna i romanen – Helga Gregorius, pastor Gregorius och journalisten Markel – träda fram som fullt ut levande gestalter. Det sker utan överdrifter och utan några plastiska förställningar; snarare är det ett slags återhållsam lek, där publiken själv fyller i konturerna. Det är just i den balansen mellan återhållsamhet och närvaro som Månssons konstnärskap blir tydligt.
Att gestalta Doktor Glas är ett modigt val. Rollen bär på ett tungt kulturhistoriskt arv: både Allan Edwall och Krister Henriksson har gjort minnesvärda tolkningar, djupt förankrade i det svenska teatermedvetandet. Att utmana dessa giganter är ingen liten sak – men Månsson gör det med respekt, skärpa och ett slags stilla självförtroende. Hans Glas är inte en kopia, utan en ny gestaltning som rör sig mellan empati och förtvivlan, mellan kärlekens värme och moralens och omoralens kyla.
Det är också en text som, trots sitt ålderdomliga språk, aldrig känns dammig. Språkets dräkt är visserligen gammaldags, men just därför fungerar den som en tidsmarkör snarare än ett hinder. Den framkallar en distans som samtidigt skärper blicken för det eviga i berättelsen – den oändliga frågan om kärlek, samvete och mänsklig ensamhet.
En gång sade en framstående brittisk regissör att han var avundsjuk på alla andra språk där Shakespeares engelska kunde bearbetas till modern tid utan att det kallas helgerån. På engelska, menade han, skulle en sådan översättning snarare uppfattas som en skymf mot originalet. Christian Månsson går här en skicklig balansgång mellan respekt och förnyelse i för Söderbergs text – en svensk version av denna balansakt, där han vågar röra vid texten utan att förlora dess själ.
I sin bearbetning har han dessutom gjort subtila, men effektfulla, anpassningar. En sådan detalj är att datumet för Doktor Glas sista dagboksanteckning – som hos Söderberg är den 7 oktober – här har flyttats till den 19 oktober. Just den dag vi själva sitter i publiken. Det är en elegant blinkning, en sorts teatral spegel som för ett ögonblick suddar ut gränsen mellan då och nu. Den påminner oss om att varje tid har sina Doktor Glas, sina moraliska prövningar och sina skuggor av längtan.
Att en sådan föreställning får liv i Skara är i sig en glädje. Det är något djupt upplyftande i att stadens scener fylls av konstnärlig energi, av berättelser som både rör och berör. När ridån faller efter Doktor Glas är det inte bara applåder som hörs – det är också ett slags eftertänksam tystnad i rummet. En stilla påminnelse om att teatern, när den är som bäst, får oss att se både andra och oss själva lite tydligare.
Och just denna helg, i Skara, gjorde den det med full kraft.
